" The way damaged people love

Damaged people love you like you are a crime scene

before a crime has even been committed.

They keep their running shoes besides their souls every night,

one eye open in case things change whilst they sleep.

Their backs are always tense as though waiting

to fight a sudden storm that might engulf them.

Because damaged people have already seen hell.

And damaged people understand that every evil demon

that exists down there was once a kind angel before it fell. "

"Head up.

Stay strong.

Fake a smile."

"Blev hjälplöst förälskad, obeskrivligt tagen som om jag låg ner på marken och blev slagen."

"Mitt hjärta det blundar, för jag vill inte känna. Är så jävla rädd för att vara något du lämnar."

"Självskadebeteende, självmordstankar, ätstörningar och ett brustet hjärta. Vem vill älska en sådan tjej?"

"Hur många gånger har du ljugit för dig själv, om att du inte mår bra?"

"Trodde aldrig kärlek kunde bli så självklart som det är med dig."

"Det går bättre men jag tror mitt hjärta har blivit kallt."

"När du inte orkar, orkar jag för dig."

"När du inte orkar bära allt själv, då ska jag ta halva tyngden. Och när du inte orkar andas själv, då ska jag vara dina andetag."

"Förlåt, men fyfan vad jag saknar dig."

"We were a story without a middle.

We stopped as soon as we started.

But god, it was beautiful.

At least for a moment."

Igår kväll var den lyckligaste kvällen i mitt liv. Önskar att man skulle få stunderna från den kvällen tillbaka. Dom var för korta helt enkelt. Jag vill ha hela mitt liv fyllt med sånadär ögonblick. Vi skrattade, pratade, kysstes och kramades. Vem jag än har varit med under min livstid har jag aldrig känt sådanadär känslor som jag kände igår. Jag var LYCKLIG och det händer typ aldrig. Hoppas vi ses igen för du var ganska så bra.

Jag hatar hur mycket jag har ändrats på grund av tidigare förhållanden jag varit i. Jag hatar hur hjärtlös jag blivit. Många killar frågar av mig; "Varför är du så hjärtlös?" Jag önskar att jag inte vore det och skulle hitta min kärlek men jag är sådan. Jag kan inte öppna mig för människor mera (speciellt killar). Jag kan inte berätta någonting om mig till någon. Det är svårt att lära känna mig nuförtiden. Det hatar jag men jag bara kan inte. Jag klarar mig själv. Jag måste.

Hej!

Den här bloggen är menad för att jag ska kunna skriva om mina tankar och hur jag känner mig.

På sista tiden har jag inte mått sådär jätte bra. Det gör jag aldrig. Men speciellt nu har det varit svårt. Allting som har med killar att göra. Allting som har med nya vänner att göra. Jag har kommit till ett stadie var jag verkligen inte bryr mig om killar ger komplimanger till mig, flirtar med mig, eller pratar med mig på sociala medier. Jag bryr mig inte för jag orkar inte. Jag har även kommit till ett stadie var jag tror att jag aldrig kommer ha känslor för någon igen. Jag kommer aldrig bli älskad eller älska. Jag kan inte. Jag litar inte på någon för mina tidigare förhållanden har jag alltid blivit ljugen till på något sätt. Jag har varit på en del dejter det här året men det slutar alltid med att jag inte vill ses med killarna igen eftersom att jag har så svårt att öppna mig för nya personer och jag vågar helt enkelt inte ta risken att bli sårad igen.

Eftersom att jag nu även har börjat en ny skola är det ganska mycket på gång hela tiden. Det är mycket människor man måste socialisera sig med. Man måste vara framme. Man måste vara glad och se inbjudande ut. Man måste vara social. Allt detta måste jag fejka eftersom att jag inte är social, glad eller utåtriktad. Jag är inte det eftersom att jag inte är glad men jag måste för att kunna skapa en bra bild av mig till alla nya människor jag träffar.

Kommer jag nånsin hitta mig själv? Kommer jag nånsin vara glad igen?